En sval vårdag 2015 gick vi för första gången iland på den kuperade,  otillgängliga ö som vi på väg till Sandhamn seglat förbi i alla år och  inte ägnat mycket uppmärksamhet. Vi skulle få höra om projektet  och få se byggarbetsplatsen. Det var dags nu - efter 30 års segling inkluderande några motorbåtsår var det tid att "gå iland" och vi hade under ett par år sökt hus på eller nära Sandhamn eftersom det varit basen för vår segling i alla år. Från en stor och smutsig arbetspråm klafsade vi på i vattenpölar och lera. Vår golden retriever Rufus förvandlades från gyllengul till lerbrun. Min första tanke var att hur ska de få ordning på detta? Går det verkligen att placera ut hus i denna kuperade terräng? Vi blev visade till den plats där vårt hus skulle stå men det var lite svårt att få en bild av hur det skulle se ut.

Gillesvik och Hjältevadshus fick till det! Idag, tre år senare, är det enklare att ta sig fram på ön. Varje hus har sitt speciella läge, med utsikt över hav eller skog. Hela byggprojektet har haft som krav att bygga med minsta möjliga åverkan på naturen. I undantagsfall har man sprängt, annars har husens utformning och placering anpassats efter det kuperade landskapet. För att undvika slitage på klippor, mossor och andra växter går vi runt på spänger som slingrar sig mellan husen och till bryggorna. Det gör det ju också bekvämare att dra sin packning från skärgårdsbåten! Tanken var att bygga en skärgårdby och den byggnation som står färdig idag leder verkligen tankarna dit. De grå husen står tätt men inte för tätt. De flesta boende känner eller känner till varandra. Vi hjälps åt i stort och smått och en trivsam ö-gemenskap har börjat utvecklas. En fin tradition har redan skapats - på nyårsafton runt midnatt samlas många uppe på den högsta utkiks punkten mot Sandhamn för att skåla in det nya året och njuta av Sandhamns fantastiska fyrverkeri!

Ska man trivas på ön måste man nog gilla anblicken av gråa lådor DÅ-ill hus! För mig ger de ett nästan asketisk intryck som är ganska så rofyllt. Att bo på Telegrafholmen är att ha fördel av tillgång till två olika världar. Vill vi se folk, shoppa, äta ute, köpa glass i kiosken eller promenera i den ljuvliga och ofta folktomma tallskogen då tar vi oss över till Sandön. Sedan tar vi oss tillbaka till det absoluta lugnet (frånsett After Sailmusiken som vid "förlig" vind också gläder vår ö). Telegrafholmen är en relativt oframkomlig plats.

Mitten av ön är inte röjd utan den bästa och vackraste promenaden är runt ön längs strandkanten, även om detta innebär en del klättrande upp och ner. Vi har städdagar då vi går runt på ön, plockar skräp och röjer tillåten sly. Vi försöker t ex hålla ängen vid södra stranden så öppen det bara går. Där växer en gammal apel som fortfarande ger frukt - dock liten och sur! Det är en glädje att ta Rufus med på en morgonpromenad runt ön. Med det ställvis höga läget är utsikten över det fina Sandhamn med havet som fond magnifik.

En morgon på vägs längs öns södra kant snubblade jag till och upptäckte en metallstång med en liten ögla i änden. Vad var detta - den såg inte ny ut? En nyfikenhet på platsen där jag skulle tillbringa min mesta fritid gjorde att jag började gräva lite i Telegrafholmens historia. Ett stort tack till goda vänner med rötter i trakten som bistått med böcker, bilder och historier! Från början hette ön Ekeholmen efter det stora bestånd vackra ekar som fanns då. Kvar finns idag en enda stor, vacker ek. Vår ö verkar ha fungerat som en sorts serviceö till omgivande öar under många århundraden.

Ett urval:
1200-talet som betesö, 1600-talet som möjlig offerplats (mynt från 1635 upphittat), 1725 öppnades en krog där husgrunden  fortfarande ligger i dagen och 1836-1869 fanns en optisk telegraf på ön. Under 1850-talet plats för midsommarfirande för  Sandhamnborna och på 1880-talet och en tid framåt Sundbergs såg som försåg skärgårdsborna med virke (exit ekarna!). Huset stöttades av metallstänger med öglor. En finns kvar och det var den jag snubblat över! Nutida servicefunktioner är väl både reningsverket och KSSS nya gästhamn med 80 platser och stort klubbhus. Hamnen finansierades genom husförsäljningen.

1930 skedde något av avgörande betydelse för Telegrafholmen. Alrik Sundén-Cullberg - en känd och aktiv seglarprofil i KSSS ägde ön och skänkte den till KSSS i samband med dess 100-årsjubileum. En storslagen gåva som gjorde det möjligt för oss att bo här idag. Villkoret då var att ön skulle förbli obebodd. Bebyggelse kunde dock tillåtas om det på något sätt skulle kunna främja KSSS verksamhet. Hoppas att han idag skulle tycka att det verkligen blev så.

En tragisk händelse inträffade den 4 augusti 1933. Under Sandhamnsregattan blåste en hård storm upp och Marianne Sundén-Cullberg, dotter till Alrik, förliste med sin Starbåt. Hennes gast återfanns vid liv men inte Marianne. Till hennes minne finns en vacker plakett på berget vid Telegrafholmens södra strand. Bara några meter längre bort finns ytterligare en plakett. Den är till minne av Erik von Melen som dog 1921 trettio år gammal u- också han vid en stormig regatta. Varje promenad på ön ger något att titta på och fundera över!

Den öde ön är inte öde längre. Fyrtio hushåll som samsas på en ganska liten yta gör sitt bästa för att varsamt och medvetet vårda och värna den plats vi har den stora förmånen att få bebo.

TEXT KIRA VON KNORRING NORDMARK