Berättelser från förr

En sval vårdag 2015 gick vi för första gången iland på den kuperade, 
otillgängliga ö som vi på väg till Sandhamn seglat förbi i alla år och 
inte ägnat mycket uppmärksamhet. Vi skulle få höra om projektet 
och få se byggarbetsplatsen. Det var dags nu - efter 30 års segling 
inkluderande några motorbåtsår var det tid att "gå iland" och vi hade 
under ett par år sökt hus på eller nära Sandhamn eftersom det varit 
basen för vår segling i alla år. Från en stor och smutsig arbetspråm 
klafsade vi på i vattenpölar och lera. Vår golden retriever Rufus 
förvandlades från gyllengul till lerbrun. Min första tanke var att hur 
ska de få ordning på detta? Går det verkligen att placera ut hus i 
denna kuperade terräng? Vi blev visade till den plats där vårt hus 
skulle stå men det var lite svårt att få en bild av hur det skulle se ut.

Gillesvik och Hjältevadshus fick till det! Idag, tre år senare, är det 
enklare att ta sig fram på ön. Varje hus har sitt speciella läge, med 
utsikt över hav eller skog. Hela byggprojektet har haft som krav att 
bygga med minsta möjliga åverkan på naturen. I undantagsfall har 
man sprängt, annars har husens utformning och placering anpassats 
efter det kuperade landskapet. För att undvika slitage på klippor, 
mossor och andra växter går vi runt på spänger som slingrar sig 
mellan husen och till bryggorna. Det gör det ju också 
bekvämare att dra sin packning från skärgårdsbåten! Tanken var att 
bygga en skärgårdby och den byggnation som står färdig idag leder 
verkligen tankarna dit. De grå husen står tätt men inte för tätt. De 
flesta boende känner eller känner till varandra. Vi hjälps åt i stort 
och smått och en trivsam ö-gemenskap har börjat utvecklas. En fin 
tradition har redan skapats - på nyårsafton runt midnatt samlas 
många uppe på den högsta utkiks punkten mot Sandhamn för att 
skåla in det nya året och njuta av Sandhamns fantastiska fyrverkeri!

Ska man trivas på ön måste man nog gilla anblicken av gråa lådor 
DÅ-ill hus! För mig ger de ett nästan asketisk intryck som är ganska så 
rofyllt. Att bo på Telegrafholmen är att ha fördel av tillgång till två 
olika världar. Vill vi se folk, shoppa, äta ute, köpa glass i kiosken eller 
promenera i den ljuvliga och ofta folktomma tallskogen då tar vi oss 
över till Sandön. Sedan tar vi oss tillbaka till det absoluta lugnet 
(frånsett After Sailmusiken som vid "förlig" vind också gläder vår ö). 
Telegrafholmen är en relativt oframkomlig plats.

Mitten av ön är inte röjd utan den bästa och vackraste promenaden 
är runt ön längs strandkanten, även om detta innebär en del 
klättrande upp och ner. Vi har städdagar då vi går runt på ön, 
plockar skräp och röjer tillåten sly. Vi försöker t ex hålla ängen vid 
södra stranden så öppen det bara går. Där växer en gammal apel 
som fortfarande ger frukt - dock liten och sur! Det är en glädje att 
ta Rufus med på en morgonpromenad runt ön. Med det ställvis 
höga läget är utsikten över det fina Sandhamn med havet som 
fond magnifik.

En morgon på vägs längs öns södra kant snubblade jag till och 
upptäckte en metallstång med en liten ögla i änden. Vad var detta - 
den såg inte ny ut? En nyfikenhet på platsen där jag skulle tillbringa 
min mesta fritid gjorde att jag började gräva lite i Telegrafholmens 
historia. Ett stort tack till goda vänner med rötter i trakten som 
bistått med böcker, bilder och historier! Från början hette ön 
Ekeholmen efter det stora bestånd vackra ekar som fanns då. Kvar 
finns idag en enda stor, vacker ek. Vår ö verkar ha fungerat som en 
sorts serviceö till omgivande öar under många århundraden.

Ett urval:
1200-talet som betesö, 1600-talet som möjlig offerplats (mynt 
från 1635 upphittat), 1725 öppnades en krog där husgrunden 
fortfarande ligger i dagen och 1836-1869 fanns en optisk 
telegraf på ön. Under 1850-talet plats för midsommarfirande för 
Sandhamnborna och på 1880-talet och en tid framåt Sundbergs 
såg som försåg skärgårdsborna med virke (exit ekarna!). Huset 
stöttades av metallstänger med öglor. En finns kvar och det 
var den jag snubblat över! Nutida servicefunktioner är väl både 
reningsverket och KSSS nya gästhamn med 80 platser och stort 
klubbhus. Hamnen finansierades genom husförsäljningen.

1930 skedde något av avgörande betydelse för Telegrafholmen. 
Alrik Sundén-Cullberg - en känd och aktiv seglarprofil i KSSS 
ägde ön och skänkte den till KSSS i samband med dess 
100-årsjubileum. En storslagen gåva som gjorde det möjligt för 
oss att bo här idag. Villkoret då var att ön skulle förbli obebodd. 
Bebyggelse kunde dock tillåtas om det på något sätt skulle kunna 
främja KSSS verksamhet. Hoppas att han idag skulle tycka att det 
verkligen blev så.

En tragisk händelse inträffade den 4 augusti 1933. Under 
Sandhamnsregattan blåste en hård storm upp och Marianne 
Sundén-Cullberg, dotter till Alrik, förliste med sin Starbåt. Hennes 
gast återfanns vid liv men inte Marianne. Till hennes minne finns 
en vacker plakett på berget vid Telegrafholmens södra strand. 
Bara några meter längre bort finns ytterligare en plakett. Den är 
till minne av Erik von Melen som dog 1921 trettio år gammal u- 
också han vid en stormig regatta. Varje promenad på ön ger något 
att titta på och fundera över!

Den öde ön är inte öde längre. Fyrtio hushåll som samsas på en 
ganska liten yta gör sitt bästa för att varsamt och medvetet vårda 
och värna den plats vi har den stora förmånen att få bebo.

TEXT KIRA VON KNORRING NORDMARK